Så länge människan har fraktat varor över haven har det också funnits laglösa sjöfarare som haft som mål att lägga vantarna på rikedomarna. Sjörövare nämns i många antika källor, och förmodligen var gränsen mellan handelsverksamhet och röveri flytande för folk som fenicier och greker. Ofta fick dåtidens stater föra systematiska krig mot sjörövarna för att få bukt med dem.
År 75 f Kr blev den unge Julius Caesar kidnappad av sjörövare på Egeiska havet vilka krävde 20 talenter för att släppa honom fri, men Caesar – som trots att han var fånge uppträdde minst sagt självsäkert – insisterade på att han var värd 50 talenter. Efter det att han hade släppts fri lät han spåra upp och gripa sjörövarna för att hålla ett löfte han utfärdat: att han skulle se till att de blev korsfästa.
I vår del av världen är vikingarnas landräder på 800-1100-talen det kanske mest kända sjöröveriet. Under medeltiden stördes Östersjöhandeln bland annat av sjörövare från Baltikum och de så kallade vitaliebröderna – från början kapare i mecklenburgsk tjänst.
För handeln på Medelhavet var korsarer ett stort bekymmer långt in på 1800-talet – med detta avses kapare från de så kallade Barbareskstaterna längs Nordafrikas kust. Sverige betalade tribut till sultanen av Marocko för att få fri lejd så sent som 1845.
Sjöröveri i olika former förekommer som bekant även idag på de sju haven; mest kända är förmodligen de pirater längs den somaliska kusten som anfaller fiskefartyg och handelsfartyg i Adenviken och Indiska oceanen – en liten grupp på drygt tusen personer som sprider oro genom hela världssamfundet.
{ 1 comment }
